Svenska Dagbladet, 17 november, 2004:
Informera om hormoner och kvinnors hälsa – men skapa inte skuldkänslor och ångest!
Igår visade Uppdrag granskning ett program om bröstcancerrisken vid hormonbehandling av kvinnor. Man tog i förväg ställning för en grupp av epidemiologiska forskare. Allmänheten kan nu tro att det är denna grupp som har sanningen i den här frågan, till nackdel för kvinnor som behöver hormonbehandling. Det är därför som vi, praktiskt verksamma gynekologer och forskare vill förklara.
Hormonbehandling mot klimakteriesymptom är inte kontroversiellt. Diskussionen gäller nytta och risk vid långtidsbehandling hos kvinnor utan besvär. Borde alla kvinnor över 50 år ta hormoner för att leva längre och bättre? Det var den frågan som den amerikanska jättestudien Women’s Health Initiative (WHI) skulle ge svar på.
I WHI gavs hormonbehandling till närmare 28 000 kvinnor i åldrarna 50 – 79 år. Endast ett fåtal av dessa kvinnor hade klimakteriesymptom. Två tredjedelar var över 65 år när de började och 30 procent hade övervikt. Detta sätt att ge hormonbehandling skiljer sig helt från hur det går till i Sverige. Här startar behandlingen i 50-årsåldern på grund av klimakteriebesvär och även om en del kvinnor säkert slentrianmässigt fortsatt så är det ovanligt med hormonanvändare som är äldre än 70 år.
I juli 2002 avbröts studien av de kvinnor som fått östrogen och gulkroppshormon. Drömmen om ett slags vitaminpiller för ett långt och lyckligt liv hade fått sig en törn. I absoluta tal var riskerna mycket små: 7 extra fall av hjärtinfarkt, 8 av slaganfall och 8 fall av bröstcancer för 10 000 behandlingsår. Samtidigt skyddades 6 kvinnor från cancer i tjocktarmen och 5 från höftfraktur. En förebyggande behandling avsedd att användas av alla måste vara helt fri från biverkningar. Även om riskerna var små, uppfylldes inte denna förutsättning av den givna behandlingen. Risker för sidoeffekter fanns och framför allt hos dem som startade vid 70 års ålder eller senare.
Att risken för bröstcancer ökar vid hormonbehandling är känt sedan tidigare. Detta finns nämnt i FASS och ingår i informationen som ges när hormonpreparat skrivs ut. Resultat av epidemiologisk forskning presenteras ofta som alarmerande siffror, lösryckta ur sitt sammanhang. Epidemiologin kan bidra till viktiga teorier om möjliga samband men verkligheten och de faktiska riskerna kan bara bedömas genom patientnära forskning i kliniska studier. Den engelska Million Women Study är en epidemiologisk studie. Kvinnor som kommit på mammografi tillfrågades om de tagit hormoner. Felkällorna är många och studien har ifrågasatts av flera oberoende forskare. Alla kvinnor kommer inte till mammografi. Det kan vara svårt att minnas när och hur länge man tagit hormoner liksom byten mellan olika preparat.
Det är inte bara hormonbehandling som ger ökad bröstcancerrisk. Att föda sitt första barn sent, att dricka alkohol, att ha övervikt eller en teoretisk gymnasieutbildning ökar risken ungefär lika mycket som hormonbehandling.
Att beräkna risken för bröstcancer är svårt. Den säkraste ledningen får man från WHI och en stor analys som utfördes 1997. Hos obehandlade kvinnor mellan 50 – 70 års ålder inträffar cirka 45 fall av bröstcancer per 1000 individer. Hormonbehandling skulle under 5 år ge ytterligare 2 extra fall och efter 10 respektive 15 års behandling 6 respektive 12 extra fall. Inga data talar för en total ökning av antalet cancerfall. I stället tycks det handla om en omfördelning. Den ökade risken för bröstcancer måste vägas mot en lika stor minskad risk för andra cancrar t.ex. i tjocktarm och livmoder. Det är oklart om hormoner framkallar nya cancerfall eller kanske främst stimulerar tillväxt av redan befintliga tumörer som då blir tidigare upptäckta.
Det är skillnad mellan olika hormonpreparat. I WHI visade behandling med enbart östrogen snarast en skyddseffekt och en minskad risk för bröstcancer under i genomsnitt 7 års behandling. Forskningen inriktas nu mot skillnader mellan olika preparat och doser för kvinnor i olika åldrar med olika kroppskonstitution. Samtidigt pågår ett intensivt arbete med att utveckla substanser som har östrogenets positiva effekter på klimakteriebesvär och skelett men som saknar oönskade sidoeffekter.
Av Uppdrag granskning att döma, skulle man kunna tro att många av de kvinnor som har hormonbehandling drabbas av bröstcancer. Så är inte fallet. Kvinnor kan använda hormoner utan dåligt samvete och utan att vara skräckslaget rädda för att få bröstcancer.
- Hormonbehandling vid klimakteriella symptom har en väldokumenterad positiv effekt.
- Långtidsbehandling enbart för att förebygga framtida sjukdom kan för närvarande inte rekommenderas.
- Effekterna av tidigt insatt behandling kräver ytterligare forskning.
Diskussionen om hormonbehandling måste föras i en miljö präglad av balans, helhetssyn och ett vetenskapligt kritiskt förhållningssätt. Det förtjänar behandlingsformen och framför allt – det förtjänar de tusentals kvinnor som behöver hjälp under en viktig period av livet.
Marie Bixo, docent, Umeå
Gunilla Björk, specialist, Strängnäs
Inger Björn, med dr, Piteå
Christer Borgefeldt, specialist, Lund
Jan Brynhildsen, med dr, Linköping
Angelique Flöter-Rådestad, specialist, Stockholm
Gabriel Fried, professor, Stockholm
Seth Granberg, professor, Stockholm
Mats Hammar, professor, Stockholm
Ewa Hellberg, specialist, Norrköping
Britt-Marie Landgren, professor, Stockholm
Barbro Larsson, docent, Stockholm
Angelica Lindén Hirschberg, docent, Stockholm
Lars-Åke Mattsson, professor, Göteborg
Ian Milsom, professor, Göteborg
Tord Naessén, docent, Uppsala
Jörgen Nathorst-Böös, docent, Stockholm
Eva Rylander, professor, Stockholm
Göran Samsioe, professor, Lund
Martin Stjernquist, docent, Malmö
Inger Sundström-Poroma, docent, Uppsala
Bo von Schoultz, professor, Stockholm